Odlingslandskapet
Stockholms omgivningar var under lång tid ett kulturlandskap som mycket starkt präglades av bete, slåtter och åkerbruk. Kreatur betade i hagarna, hö samlades in till vinterfoder i kungsladugårdarna och dagligen gick foror in till det kungliga slottet med råvaror.
Kulturlandskapet skapade förutsättningar för ett rikt växt- och djurliv som idag är ovanligt, då det öppna odlingslandskapet har blivit ovanligt. Det hävdade landskapet har en artrik flora men det öppna landskapet innebär också solexponering av träd och död ved som skapar speciella förutsättningar för många insekter.
Här följer en kort beskrivning av olika naturtyper i odlingslandskapet.
Björkhagar
Björkhagar är den vanligaste av de naturliga trädbevuxna betesmarkerna på moränjordar. Ofta ingår i hagmarkerna också partier av gammal vall eller åker som numera betas.
Slåtteräng
Ängen är en naturlig fodermark för tamboskap som genom en lång historia av regelbunden slåtter skapat livsutrymme för en mängd olika artgrupper av både växter och djur.
Mer om slåtterängar
Den friska ängen hade ofta ett mycket variationsrikt utseende med glest stående lövträd och buskar. Marken är täckt av en relativt högvuxen gräsvegetation med stort örtinslag.
Igenväxta kulturmarker
När betes-, ängs- och åkermark lämnas utan hävd växer det förr eller senare igen till skog. De igenväxande kulturmarkerna är av mycket skiftande karaktär beroende på tidigare skötsel och graden av igenväxning.
Småmiljöer i odlingslandskapet
I odlingslandskapet finns en rad småmiljöer som exempelvis åkerholmar, odlingsrösen, öppna diken, smågölar, åkerrenar, alléer och gamla fristående träd, där många av odlingsmarkernas växt- och djurarter trivs.
Fornlämningar
Fornlämningar ligger nästan alltid i anslutning till gammalt odlingslandskap och ofta på betesmarker. I och med att hävden på de naturliga grässvålsmarkerna upphört sluter sig skogen kring fornlämningarna.