Beskärning och hamling
Skötsel av enskilda träd kan ibland ha stor påverkan på den biologiska mångfalden. En del sådana skötselåtgärder kan öka trädets livslängd medan andra kan skapa speciella egenskaper eller strukturer hos trädet som olika arter kan utnyttja.
Beskärning
På exempelvis äldre ekar kan stora delar av kronan ha dött och träden är därför svag och döende. Om man vill förlänga ekens liv och därmed dess livslängd som substrat för de befintliga arterna kan man med fördel beskära ekens grenar. Beskärning kan vara en mycket effektiv metod för att vitalisera ekar som fått en omfattande krondöd. I vissa fall kan det vara lämpligt att ta bort en stor del av kronan, varvid trädet ofta ”blommar upp”. Trädets livslängd kan öka markant som en följd av beskärning. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att att de döda grenarna är viktiga livsmiljöer för många arter, bland annat lavar, mossor och insekter. Om trädet behöver beskäras kan det därför vara en bra idé att låta de borttagna grenarna ligga kvar i närheten av trädet, om detta är möjligt.
Hamling
Löv var förr ett viktigt foder. Lövskörden, eller hamlingen som den kallas, gör att träden får speciell struktur och växtsätt som anses gynna biologisk mångfald. Idag saknas hamlade träd i stor utsträckning och det kan därför vara lämpligt att nyhamla träd och se till att de hamlas kontinuerligt i framtiden. Lind, ask, alm och björk är troligen de träd som har hamlats mest i Stockholmstrakten förr. Ett gammalt mått på när ett lövträd är moget för hamling är att stammen skall vara grov som en underarm, men även grövre träd kan vara lämpliga att hamla.
Vid nyhamling bör arbetet av säkerhetsskäl utföras från en skylift. Den kontinuerliga hamlingen bör helst utföras vart tredje eller vart fjärde år. Då är inte grenarna som skall kapas grövre än att man kan utföra arbetet från en stege och med en kniv eller trädsåg som redskap. I Jordbruksverkets broschyr ”Träd i odlingslandskapet” ges ytterligare råd om hur hamling kan gå till.
