Biologisk mångfald
Biologisk mångfald kan sägas beskriva mångformigheten av levande organismer. Biologisk mångfald brukar definieras på tre olika nivåer: inom arter, mellan arter och mellan ekosystem. Inom arter utgörs mångfalden av den genetiska variationen. Mångfalden mellan arter är kanske den definition som allmänt är den vanligaste och avser antalet olika arter inom ett område, även kallat artrikedom. Den tredje nivån avser mångfalden av livsmiljöer eller ekosystem – en nivå som används i ett regionalt eller i ett nationellt perspektiv. Begreppet biologisk mångfald begränsar sig alltså inte till enbart arter utan omfattar alla levande organismer och nivåer, från gen till ekosystem.
Genetisk variation inom en art, flera arter inom ett habitat, och variation i habitat inom ett landskap – detta utgör de tre nivåerna av biologisk mångfald. Illustration: Karl Jilg
Att mäta biologisk mångfald
Biologisk mångfald kan också mätas på olika rumsliga skalor, vilket kan ha betydelse för skötselprioriteringar. De rumsliga skalorna brukar kallas för alfa-, beta– respektive gammadiversitet. För att göra rätt insatser på landskapsnivån är det viktigt att få reda på hur stor del av den totala artrikedomen som är beroende av antingen den lokala artrikedomen (alfa-diversiteten) eller skillnaden i artrikedom mellan lokala habitat (beta-diversiteten). Hur många arter som skiljer mellan olika habitat inom ett större område är ett mått på hur variationsrikt området är. Om några få väldigt artrika habitat bidrar mest till det större områdets artrikedom finns det ett behov att fokusera naturvården till dessa. Om däremot skillnaden mellan habitat är viktigast behövs en variation i skötsel och fler områden behöver skötas eller bevaras för att gynna helheten och den totala mångfalden i landskapet (gamma-diversiteten).
Exempelvis kan en gräsmatta innehålla fler arter än en slåtteräng (även om det oftast är tvärtom). Däremot har alla gräsmattor i stort sett samma artsammansättning medan slåtterängar har en mer varierande artsammansättning och vissa är väldigt artrika. Andra miljöer är inte så artrika i sig själva men de har en unik uppsättning arter som inte kan hittas någon annanstans. Exempel på en sådan miljö är hällmarkstallskogar som endast har några lavarter på marken men som är viktiga för specialiserade insekter som behöver solbelyst grov tallved.
Ett landskap med tre olika habitattyper har en högre artrikedom tack vare skillnaden i arter mellan habitaten. Habitat med många arter (här har slåtterängen fem arter) eller unika arter (här hällmarsktallskog, med tre arter) bidrar mer till den totala diversiten än habitat med ett fåtal arter som även finns i andra habitat (här gräsmattan med två arter som är samma som i slåtterängen). Totalt får landskapet åtta arter, varav endast två finns inom mer än ett habitat. Illustration: Karl Jilg
