Projektbeskrivning

Ekhagar

Ekhagar och före detta ekhagar som numera blivit skog har i Stockholm en unikt rik förekomst. Naturtypen är ovanlig i övriga delar av landet, varför vården av naturmiljön i Stockholm är en nationell angelägenhet. Ekhagarna, både de till skogsmiljö igenväxta och de öppna känns bäst igen på förekomsten av grova och spärrkroniga ekar. Ekarna står glest spridda omgärdade av yngre träd.

Typiska djur och växter

Vilken markvegetation som dominerar i hagmarken beror på vilken skötsel markerna haft de senaste decennierna. I de öppna hävdade markerna är markfloran densamma som i björkhagarna. I de igenvuxna skogarna liknar floran ädellövskogens. Fåglar: Gulsparv, svartvit flugsnappare och skogsduva.

Skyddsvärda arter

Eken är det trädslag i Sverige som har störst antal djur- och växtarter knutna till sig. En fullvuxen ek erbjuder genom sin stora rot-, stam- och bladmassa, samt blommor och frukter ett mycket varierat utbud av livsrum för insekter och andra lägre djur. En kvalificerad uppskattning är att 400–500 lavar, mossor och svampar har eken som enda eller viktigt hemvist. Omkring 800–900 olika insekter, vilka i sin tur hyser ett stort antal parasiter hör också till den mångfald som eken härbärgerar. Man kan därför anta att mer än 1 500 arter är mer eller mindre beroende av eken.

I Stockholm finns mycket få ekhagar med skyddsvärd hävdgynnad markflora. Däremot är svampfloran mycket rik. Bland relativt vanligt förekommande i riket hotade arter märks bland annat bleksopp och sommarsopp. Vedlevande svampar förekommer allmänt. Den vanligaste rödlistade arten brukar vara oxtungsvamp.

Fauna: Många sällsynta fågelarter är knutna till ekhagarna. Några har redan utrotats som exempelvis härfågeln och blåkråkan. Bland de skyddsvärda arterna som ännu finns kvar kan nämnas stenknäck och skogsduva. Bland övriga hotade djur märks bland annat fladdermöss och igelkott. Ett stort antal hårt trängda och hotade vedlevande skalbaggsarter trivs i hagmarkernas gamla ekar. Den bredbandade ekbarkbocken har idag en av sina två förekomster i landet just i Stockholm.

I den ihåliga stammen lever en lång rad specialiserade insektsarter. Se tidigare stycken om hålträd och mulm.

Kulturpåverkan

Dagens ekhagar har i regel mycket växlande skötselhistoria. Som regel kan man dock säga att dagens ekhagar tidigare var slåtterängar vid de stora godsen och slottet, för att från förra sekelskiftet omföras till betesmarker. Lagarna var också till för att säkra statens tillgång på ekvirke för skeppsbyggnad. På 1600-talet blev ekarna statens egendom. Alla ekar som växte på allmänningar, krono- och skattehemman tillhörde kronan, medan adelns ekar inte omfattades av statens ”regalrätt”. Det var dock status att ha ekar i sina ängsmarker på slott och herresäten. Då nästan all mark i Stockholm tillhörde adel eller krona så gynnades eken på ett exceptionellt sätt.

På 1800-talet upphävdes skyddslagarna som stoppade fällning av ek på egen mark och i övriga delar av Sverige fälldes nästan alla gamla ekar. I Stockholms gods och kungliga ägor fick de dock stå kvar.

Succession och hot

De största hoten mot hagmarkerna utgörs idag av igenväxning. På de flesta håll har hävden upphört och hagmarken vuxit igen så att hagmarkskaraktären försvunnit och ekhagen numera liknar en lövskog. Den allvarligaste konsekvensen av igenväxning är att ekarna dör på grund av konkurrensen från de uppväxande yngre träden. Det börjar som regel med att de nedre grova grenarna inte får tillräckligt med ljus och eken förlorar sin spärrkronighet. Som regel dör de gamla ekarna efter ca 100 års igenväxning. Redan innan dess har de flesta skyddsvärda insekts- och lavarter knutna till eken försvunnit, då nästan alla hotade arter är beroende av soliga och varma klimatförhållanden. Ett annat hot är den tidigare gängse parkskötseln av ekhagar. Håligheter i ekarna har fyllts med betong, döda grova grenar som varit livsmiljö åt hotade arter har sågats ned och döda träd har avlägsnats. Markvegetationen i ekhagarna har ibland slagits. Förr var det dock vanligt att det avslagna gräset har fått ligga kvar vilket lett till att skyddsvärda betesmarksarter dukat under.

Värden

Ekhagarna utgör en av de värdefullaste naturmiljöerna i Stockholm. De viktigaste naturvärdena är knutna till gamla ihåliga solbelysta ekar med mulm, då denna livsmiljö hyser en unik mängd arter varav flertalet är hotade. Är ekhagen hävdad finns också höga estetiska, pedagogiska, sociala och kulturella värden.

Värdefulla småmiljöer

  • Hålträd med mulm
  • Solbelysta träd
  • Gamla/döda träd
  • Hamlade träd
  • Bärande buskar och träd, dvs buskar och träd som blommar och bär frukt eller bär.
  • Täta busksnår
  • Fornlämningar
  • Spår av den gamla skötseln i form av gärdsgårdar, rösen etc.

Slitagekänslighet

Naturtypen är som regel mycket slitagetålig.

Skötsel

  • En skötselplan bör alltid upprättas, se information i Ekdatabasen.
  • Utför friställningsåtgärder för att klara överlevnaden för de ekar som växer hårt skuggade och därmed har en kraftigt tillbakabildad krona.
  • Hugg och röj successivt fram de gamla ekarna så att de åter får tillgång till fullt solljus och så att stammen blir solbelyst en stor del av dagen. De stora ekarna bör ha helt fritt ca 5 meter ut från kronans markprojektion. I många traditionellt skötta ekhagar står ekarna betydligt glesare än så.
  • Uppväxande sly måste hållas borta. Till en början kan slyet behöva röjas bort manuellt. Så snart man anordnat årligt bete eller slåtter håller djuren eller lien uppväxande sly borta. Det skall vara nöt eller får som betar. Hästar och hjortar skadar ofta ekarna genom att äta av barken.
  • Det är vanligt att stora ekar som röjs fram skjuter s. k. vattenskott, små kvistar direkt på stammen eller på grova grenar. Hugg bort smågrenar och kvistar från stammen, så att den nås av solljus och kan bli uppvärmd. Många av ekens invånare är beroende av ett varmt klimat inne i bark och ved.
  • Lämna kvar döda stående träd och låt dem stå ljusöppet. Även liggande döda träd bör få ligga kvar i solljuset.
  • Lämna döda grenar kvar på eken. De är av avgörande betydelse för den biologiska mångfalden.
  • Spara grupper av blommande och bärande träd och buskar i eller i anslutning till ekbestånden, t. ex. vildapel, hassel, hagtorn och rosor. Många av ekvedens och ekmulmens insekter är beroende av födo- och parningsplatser i omgivningarna. Spara också för fågel- och djurliv värdefulla täta buskage
  • Lägg högar av färska ekgrenar i solen. Många insekter lever i sådant virke.
  • Det är viktigt att trygga tillgången på ek på lång sikt. Det bör finnas ett lämpligt antal unga och medelålders träd inom varje bestånd, som kan ersätta de gamla träden när de dör.
  • Eftersträva variation vid röjningar i hagmarkerna
  • Håll träd- och buskskikt glest. Tänk på att en smygande igenväxning sker även i hävdade betesmarker då träd växer upp och blir större. Alltför ofta ser man ekhagar med nästan fullständigt slutet krontak, något som skadar värdefull markflora.
  • Beskärning kan vara en mycket effektiv metod för att vitalisera ekar som fått en omfattande krondöd. I vissa fall kan det vara lämpligt att ta bort en stor del av kronan, varvid trädet ofta ”blommar upp” på ett makalöst sätt. I motsats till vad man skulle kunna befara ökar trädets livslängd mycket markant som en följd av beskärning.
  • Följ upp skötseln. Se till att betestrycket är det rätta. Följ trädskiktets utveckling.

Målbilder

  • Hålträd med mulm
  • Solbelysta träd
  • Gamla/döda träd
  • Hamlade träd
  • Bärande träd, dvs träd som bär frukt, bär eller nötter.
  • Täta busksnår
  • Fornlämningar
  • Spår av den gamla skötseln i form av gärdsgårdar, rösen etc.