Mer om slåtterängar

Den friska ängen hade ofta ett mycket variationsrikt utseende med glest stående lövträd och buskar. Marken är täckt av en relativt högvuxen gräsvegetation med stort örtinslag. Lövträden bär som regel spår av lövtäkt (hamling). Ängsmark på fuktig mark saknade oftast träd och buskar. Den kallades förr för sidvallsäng och ansågs vara den värdefullaste ängsmarken då den gav mycket god avkastning. Ängsmarker finns kvar på mycket få platser i Sverige. I Stockholm finns endast enstaka traditionellt hävdade ängsmarker kvar.

Typiska djur och växter

Den intensiva hävden av marken i kombination med den varierade miljön och den långa tidsperioden med hävd har gjort att en lång rad växt- och djurarter kunnat invandra och anpassa sig till de speciella förhållanden som råder på ängen. Blomsterprakten i ett änge är överväldigande. Markvegetationen domineras av olika gräs. Typiska ängsarter är rödven, gullviva, rödklint, prästkrage och blåklockearter. På fuktig slåttermark är gökblomster ofta en bra indikatorart. Fåglar vanliga i änget är oftast desamma som i hagmarken.

Skyddsvärda arter

Flera växtarter har under de två tusen år som ängshävden pågått utvecklat tidigblommande varianter eller underarter som är helt beroende av traditionell hävd för sin fortlevnad. Bland dessa märks bland annat de i Stockholm utrotade arterna toppjungfrulin, samt ängs- och fältgentiana. De flesta slåtterängsarter har kunnat leva kvar under en viss tid även med bete som hävd varför flera arter ändå finns kvar. Bland dessa kan nämnas ormrot, vildlin, ängsskallra, ängsnycklar, brudsporre, nattviol. Det finns många sällsynta och hotade insekter i ängsmarken. Dels förekommer vedlevande insekter knutna till de gamla lövträden i ängen, dels finns en rad fjärils- och skalbaggsarter som är knutna till örtarterna i ängen. Även sånglärkan är en skyddsvärd art som är kopplade till dessa miljöer.

Kulturpåverkan

De näringsrika markerna som låg på inägorna närmast gården var av två slag; åker och ängsmark. Ängen täckte fram till 1800-talet den största arealen och låg på friska eller fuktiga marker. Hävdad ängsmark finns idag kvar på en försvinnande liten areal.

Ängsbruket inleddes vid början av järnåldern, det vill säga ca för ca 2500 år sedan, som en följd av en klimatförändring. Tidigare hade kreaturen klarat sig själva på vintern men på grund av det strängare klimatet fick människorna hjälpa till med utfodringen. Fodret hämtades på ängen. Ängsskötseln utgjordes inte bara av slåtter. På vårarna krattades hela ängen och man rensade bort nedfallna kvistar; ängen fagades. Efter slåttern släpptes kreaturen in för efterbete. Blev det för mycket mossa i grässvålen plöjdes vissa delar upp. Här passade man på att odla säd några år, så kallat svalåkersbruk, därefter lät man gräsväxten komma tillbaka. Bonden tillät aldrig ett för tätt träd- och buskskikt i ängen. Märkte han att ett träd inverkade menligt på markvegetationen togs det bort. Det var inte bara gräs och örter som skördades på ängen. Även träden beskars (hamlades) och lövfodret sparades för vintern. Ängen har skötts på detta mycket intensiva sätt under flera tusen år.

Succession och hot

Från och med mitten av 1800-talet har de flesta ängsmarker bebyggts eller plöjts upp till åker. I vissa fall har de överförts till betesmark. Det största hotet mot den försvinnande lilla spillra hävdade ängsmarker som fortfarande finns kvar är upphörd hävd. Lämnas ängsmarken växter den mycket snabbt igen. Slutstadiet är oftast ädellövskog eller örtrik granskog.

Ett annat hot är felaktig skötsel. Under 1900-talet har många av Stockholms ängar slagits men det slagna gräset har fått ligga kvar efter slåtter. Denna typ av hävd har varit till mer skada än nytta för den biologiska mångfalden, eftersom det kvarliggande slagna höet kväver många arter, varvid endast de konkurrensstarkaste gynnas. Bortstädning av småmiljöer och luftburet kvävenedfall utgör andra hot mot naturtypen.

Värden

Ängen är en idag mycket sällsynt miljö som genom sin variation och artrikedom hyser mycket stora naturvetenskapliga värden. En traditionellt skött ängsmark har också stora kulturella och pedagogiska värden genom upprätthållandet av gamla hävdtraditioner och odlingslandskap. Dessutom finns stora sociala och estetiska värden.

Slitagekänslighet

Innan slåttern är vegetationen känslig för slitage i form av tramp.

Skötsel

Traditionell hävd med fagning, slåtter och efterbete.
Tidpunkterna för slåtter bör inte ligga innan första veckan i juli. I Stockholm får slåttern gärna ske senare med hänsyn till markhäckande fåglar som sånglärka.
Slåtterhävden bör ske med slåtteraggregat eller med lie. Slaghack och s.k. grästrimmers ska inte användas då de förstör den värdefulla örtfloran.
Höet måste samlas upp efter slåttern.
Efterbete bör ske med nötkreatur eller får.
Fagning sker manuellt eller med lövblås.
Traditionell hävd av ängen är mycket dyrt. Man kan i stället överväga att ersätta slåttern med bete. Detta bevarar i de flesta fall floran på ett relativt bra sett. Nötkreatur är det bästa djurslaget och bete bör sättas in så sent på året som möjligt för att på detta sätt skydda de ofta tidigt blommande ängsarterna.
Håll efter träden i ängen. Ofta sker en smygande igenväxning av ängena då krontaket sakta men säkert sluter sig och kväver den skyddsvärda markfloran. Eftersträva variation med en mosaik av öppna ängesgärden och små träddungar. Träddungar och trädridåer bör framförallt sparas vid odlingsrösen, stenar och andra naturliga odlingshinder. Låt aldrig trädens krontäckning överskrida 40 procent.
Spara och vårda de värdefulla småmiljöerna.
För att skapa vackra och täta hasselbuskar föryngras dessa med jämna mellanrum.
Finns resurser bör man i ängen också hamla de ädla lövträden.
Kanalisera besökare till stigar.