Projektbeskrivning

Skogsbryn

Kantzonen mellan skogspartier och öppna marker i odlingslandskapet kallas för skogsbryn. Dessa varierar i utseende men kan ha en stor artrikedom. Artrikedomen uppstår genom att det förekommer arter både från den öppna marken och från skogen, samt att det dessutom tillkommer en rad arter som bara återfinns i brynzonen. Skogsbrynen är viktiga ledlinjer och jaktmiljöer för bl.a. fladdermöss, i synnerhet om de ligger nära vatten. Brynen är även viktiga för pollinerare, då de ofta har blommande vegetation. Ett av de viktigaste karaktärsdragen för brynen är ett tätt buskskikt med en mångfald av arter. I trädskiktet ingår ofta värdefulla ädellövträd och sälg. Välutvecklade bryn är en idag ovanlig syn i de svenska skogarna.

Typiska djur och växter

Ofta finns inslag av ädellövträd som exempelvis ask, ek, lind, lönn. Övriga vanliga trädslag är sälg, asp, björk. En mellanzon utgörs av yngre skogsträd ofta med inslag av bärande träd som exempelvis apel, hägg och rönn. Längre ut mot den öppna marken finns ofta en zon med buskar som hagtorn, slån, en och nyponrosarter. Typiska örter i brynzonen är bland annat stor blåklocka, buskviol, johannesörtsarter och blodnäva.

Djurlivet är mycket rikt. Exempel på fåglar knutna till biotopen är törnskata, hämpling, gulsparv, törnsångare, grönfink, trastar.

Skyddsvärda arter

Växter: Skyddsvärda växter som har sin huvudutbredning i brynen är bland annat luden johannesört, rotkörvel, knölvial och skogsklocka.

Djurliv: Skyddsvärda fåglar är gulsparven som är rödlistad (VU) samt hämpling och törnskata som ingår i ArtArken. Andra arter som ofta förekommer är törnskata, steglits, igelkott, fladdermöss, samt en rad insektsarter.

Kulturpåverkan

Brynen har tidigare varit föremål för intensiv hävd. Miljön slogs med lie eller betades, träden hamlades eller användes till husbehovsvirke.

Värden

Brynen hyser stora naturvärden, liksom även kulturella och estetiska värden (landskapsbild). Värdet av brynet ökar med dess bredd. För att hysa stora naturvärden bör brynet vara obrutet och sluttande, det vill säga att den öppna marken gradvis övergår i skog från markens örter via buskar – lågvuxna träd till de högvuxna skogsträden och innehålla typiska arter (se ovan).

Slitagekänslighet

Naturtypen är relativt tålig f