Skogsbryn

Kantzonen mellan skogspartier och öppna marker i odlingslandskapet kallas för skogsbryn. Dessa varierar i utseende men kan ha en stor artrikedom. Artrikedomen uppstår genom att det förekommer arter både från den öppna marken och från skogen, samt att det dessutom tillkommer en rad arter som bara återfinns i brynzonen. Skogsbrynen är viktiga ledlinjer och jaktmiljöer för bl.a. fladdermöss, i synnerhet om de ligger nära vatten. Brynen är även viktiga för pollinerare, då de ofta har blommande vegetation. Ett av de viktigaste karaktärsdragen för brynen är ett tätt buskskikt med en mångfald av arter. I trädskiktet ingår ofta värdefulla ädellövträd och sälg. Välutvecklade bryn är en idag ovanlig syn i de svenska skogarna.

Typiska djur och växter

Ofta finns inslag av ädellövträd som exempelvis ask, ek, lind, lönn. Övriga vanliga trädslag är sälg, asp, björk. En mellanzon utgörs av yngre skogsträd ofta med inslag av bärande träd som exempelvis apel, hägg och rönn. Längre ut mot den öppna marken finns ofta en zon med buskar som hagtorn, slån, en och nyponrosarter. Typiska örter i brynzonen är bland annat stor blåklocka, buskviol, johannesörtsarter och blodnäva.

Djurlivet är mycket rikt. Exempel på fåglar knutna till biotopen är törnskata, hämpling, gulsparv, törnsångare, grönfink, trastar.

Skyddsvärda arter

Växter: Skyddsvärda växter som har sin huvudutbredning i brynen är bland annat luden johannesört, rotkörvel, knölvial och skogsklocka.

Djurliv: Skyddsvärda fåglar är gulsparven som är rödlistad (VU) samt hämpling och törnskata som ingår i ArtArken. Andra arter som ofta förekommer är törnskata, steglits, igelkott, fladdermöss, samt en rad insektsarter.

Kulturpåverkan

Brynen har tidigare varit föremål för intensiv hävd. Miljön slogs med lie eller betades, träden hamlades eller användes till husbehovsvirke.

Värden

Brynen hyser stora naturvärden, liksom även kulturella och estetiska värden (landskapsbild). Värdet av brynet ökar med dess bredd. För att hysa stora naturvärden bör brynet vara obrutet och sluttande, det vill säga att den öppna marken gradvis övergår i skog från markens örter via buskar – lågvuxna träd till de högvuxna skogsträden och innehålla typiska arter (se ovan).

Slitagekänslighet

Naturtypen är relativt tålig för slitage.

Skötsel

  • Anpassa brynet till de naturliga förutsättningarna med hänsyn till historik, topografi och befintlig vegetation.
  • Eftersträva trappstegsform från den öppna marken och in mot skogsbeståndet. Använd den naturliga artsammansättningen i profilen (se ovan)
  • Bete i brynzonen gynnar värdena och utvecklar brynet. Sätt alltid stängsel för betesdjuren inne i skogen och inte utanför brynet.
  • Eftersträva djup i brynet. Från floravårdssynpunkt är det negativt med alltför täta buskage, då många örter och gräs är beroende av öppna gläntor. Försök därför få djup och flikighet i brynet med omväxlande täta och öppna partier.
  • Gynna odlingslandskapets träd som exempelvis oxel, fågelbär, vildapel och getapel.
  • Gynna och frihugg gärna enstaka ekar.
  • Spara och gynna ädla lövträd. I vissa områden kan även lönn behöva röjas bort.
  • Städa inte genom att ta bort död ved.
  • Röj och gallra försiktigt och successivt. Undvik så kraftiga ingrepp att slybuskage av asp uppkommer.
Målbild
  • En ofta solexponerad miljö mot öppen kulturmark som har en trappstegsformation från örter via buskar till gamla, grova träd.
  • En varierad miljö där partier av tätvuxna bärande buskar bryts av med örtrika luckor.
  • Solexponerade döda och gamla träd.