Projektbeskrivning

Strandängar, våtmarker och vassar vid fågelsjöar

Strandängar påträffas i anslutning till sjöar, vattendrag och havsstränder. Normalt sett saknas träd helt. I buskskiktet kan enstaka videbuskar förekomma. Tuvbildande gräs och halvgräs karaktäriserar den betade fuktängen och markerna utgörs ofta av en mosaik av högvuxen tuvvegetation och kortbetade ytor. Längre ut mot sjön/vattendraget vidtar oftast ett vassbälte. Betade fuktängar är en ovanlig miljö i Stockholm och i Sverige. Välbetade strandängar finns bland annat vid Lillängen på Djurgården.

Typiska djur och växter

I tuvvegetationen brukar tuvtåtel, veketåg och starrarter dominera. De kortvuxna ytorna domineras av krypven och/eller gåsört. Det är kanske främst det rika fågellivet som ger våtmarkerna sin karaktär. Skrattmås, sothöna, gräsand, tofsvipa och gulärla är karaktärsarter. Vassbältet har sin speciella fauna med arter som sävsparv och rörsångare. Om videbuskage förekommer finns ofta sävsångare, rosenfink och ibland kärrsångare. Översvämmade strandängar och våtmarker är också viktiga miljöer för vårlekande rovfisk som exempelvis gädda.

Skyddsvärda arter

Även om strandängar ibland hyser en lång rad hotade växter som exempelvis spetsnate, strandskräppa och strandviol är som regel våtmarkernas största naturvärden knutna till den rika faunan. Stockholms skyddsvärda groddjursarter finns i miljön samt en lång rad fågelarter. Bland dessa märks främst snatterand, kricka, brunand, gulärla, doppingarter, buskskvätta, skäggmes och häger, samt vadare som enkelbeckasin, tofsvipa och drillsnäppa.

Kulturpåverkan

Strandängar och fuktängar kallades tidigare för sidvallsängar och ansågs vara de mest värdefulla slåttermarkerna då de ofta gav hög avkastning. Lieslåttern upphörde i början på seklet och ersattes av bete. Det lönar sig ofta fortfarande att hävda de högavkastande fuktängarna och de är de sista av de naturliga gräsmarkerna som lämnas. Trots detta står idag många av fuktängarna helt utan hävd och är under igenväxning.

Succession och hot

Igenväxning och utdikning är det absolut största enskilda hotet mot våtmarkerna. Vid upphörd hävd ökar först höjden på markvegetationen varpå lågvuxna betesarter slås ut. Därpå följer förbuskning med videbuskar. Slutstadiet är ofta alskog eller strandskog. Den till fuktängar knutna fågelfaunan försvinner redan tidigt i igenväxningen. Vid utdikning förlorar markerna de flesta av sina naturvärden.

Värden

Mycket höga naturvärden (kärlväxter, fågel, fisk och övrigt djurliv), liksom kulturella, estetiska och sociala (fågelskådning etc.) värden. Även igenväxande fuktängar kan hysa stora naturvärden men dessa är då av en annan art än den hävdade betesmarken.

Slitagekänslighet

Relativt slitagekänsligt. Fågellivet är dock mycket känsligt för störningar.

Skötsel

Den betade fuktängen:

  • Bete med nötkreatur. Slåtter är ett betydligt dyrare och kan övervägas vid botaniskt värdefulla områden eller marker där betesdjur är olämpligt.
  • Undvik gödsling
  • Putsning (dvs slåtter) av betesmarken när tuvtåtel och starrtuvor blir för högvuxna.
  • Buskröjning. Enstaka täta videbuskage kan lämnas för fågellivet.

Vassbältet:

  • Bryt upp homogena vassar till en mosaik (för att behålla ett rikt fågelliv).
  • Vid vassröjning sparas de tätaste och mest högvuxna vassruggarna för att gynna de vasslevande fåglarna. Skapa en ”blå bård av öppet vatten mellan vassen och ängen.
  • Spara bestånd av sjösäv, sjöfräken och kaveldun. • Följ upp skötseln. Kontrollera avbetningen varje år. Följ gärna fågellivets utveckling.

Målbild

  • En öppen och fuktig, hävdad äng som övergår i ett vassbälte med varierad täthet och luckighet. En ”blå bård” av öppet vatten förekommer mellan fuktängen och vassbältet. Träd undviks i strandängen, då de ökar risken för rovfågelpredation för häckande vadarfåglar.