Projektbeskrivning

Sumpskogar, fuktsvackor och skogskärr

Naturtypen förekommer på fuktiga lokaler med högt och normalt stillastående vatten. Skogbevuxna kärr utgör ingen homogen grupp utan varierar mycket till utseende både vad gäller träd-, busk- och markvegetation. Jordarten utgörs vanligen av torv. Alkärr räknas till den här naturtypen (se ovan), i övrigt utgör gran-, tall- och björkkärr de viktigaste. Dessa förekommer ofta på mer näringsfattiga marker än alkärret. Miljöerna kan vara mycket artrika både när det gäller flora och fauna. Sumpskogar är ovanliga i Stockholm då de flesta av dessa miljöer är utdikade.

Typiska djur och växter

Beroende på markens näringsgrad dominerar olika arter. På näringsfattig mark är ofta odon, skvattram, hjortron, kråkklöver och skogsfräken vanliga. Vitmossor och björnmossa bildar ett tjockt och ofta heltäckande bottenskikt. I sumpskogar på näringsrikare mark liknar markvegetationen alkärrets, med inslag av örtarter som exempelvis kabbleka och grenrör. Med ökad näringstillgång minskar andelen vitmossor i bottenskiktet. Även små skogskärr utgör mycket värdefulla miljöer för viltet. Älg och rådjur är vanliga. Fågellivet är ofta rikt och hackspettar, skogssnäppa, järpe och entita är typiska arter. Många av arterna gynnas av den varierade och artrika markvegetationen. Det kan också förekomma rikligt med död ved som gynnar många insekter.

Skyddsvärda arter

Bland sumpskogarnas skyddsvärda fågelarter kan nämnas mindre hackspett, järpe och mindre flugsnappare. Bland skyddsvärda växter kan nämnas korallrot m. fl. orkidéarter, granbräken och en lång rad mossor och lavar. Flera av de skyddsvärda arterna i sumpskogen är bundna till kalkrika miljöer. Den biologiska mångfalden är mycket känslig för förändringar i miljön, som exempelvis avverkningar, dikning, etcetera. Övriga indikatorarter för höga värden: Blåmossa (Leucobryum glaucum), gammelgranslav (Lecanactis abietina).

Kulturpåverkan

Näringsrikare skogskärr var ti