Projektbeskrivning

Våtmarker

”Våtmarker” är ett vitt begrepp som kan innefatta såväl trädbevuxna våtmarker i skog (kärr, mosse) som öppna miljöer.

Våtmarker i skog väljer man ofta att lämna ifred, förutom att det kan vara aktuellt att lägga igen diken för att återställa en naturlig vattenregim. Alkärr är en form av våtmark som man ofta finner i terrängsvackor med högt grundvattenstånd, i näringsrik miljö. Opåverkade alkärr är ovanliga i Stockholm då de flesta alkärr är påverkade av dikning. De opåverkade alkärren har stora naturvärden då det är en sällsynt miljö som hyser en rik biologisk mångfald knutna till de gamla träden, död ved, vattensamlingar och alarnas socklar. Den biologiska mångfalden i alkärret är mycket känslig för förändringar i miljön, som exempelvis avverkningar, dikning, etc. Röjningar i alkärr kan till exempel påverka lokalklimatet så att det blir torrare, vilket kan vara negativt för vissa grupper, såsom mossor, lavar och svampar. Trots att snåriga alkärr kan se ”ostädade ut” bör dessa således lämnas för fri utveckling.

Våtmarker på öppen mark (ofta i odlingslandskap), såsom strandängar, riskerar ofta att växa igen på grund av naturlig och människopåverkad gödning (eutrofiering) och på grund av brist på hävd. Detta är ofta negativt för arter som är beroende av strandängar med låg vegetation och en variationsrik strandbård. Vanliga skötselmetoder för att hålla stränderna öppna och vegetationen i schack är:

– Djurbete, främst med nötkreatur, men också med hästar eller får.

– Slåtter, idag ofta maskinell t.ex. med hjälp av slåtterbalk eller rotorslåtter.

– Vattenståndsvariation – växling mellan högvatten (vår och höst) och lågvatten (sommar och vinter) – för att bryta dominansen av ett fåtal växtarter, skapa variation och gynna fröproducerande växter. Detta görs ofta genom ett dämme som kontrolleras mekaniskt eller manuellt.

– Vassbränning